Din hjälp är viktig för forumet: skriv inlägg, deltag i kampanjer, länka till oss, sprid vårt flygblad och donera pengar till driften!
Läs mer ...
Viktigt: obligatorisk läsning!
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se
Hem | Profil | Registera dig | Aktiva ämnen | Medlemmar | Sök | FAQ
Användarnamn:
Lösenord:
Spara lösenordet
Har du glömt ditt lösenord?

 Alla forum
 Allmänt
 Hur påverkar förmaksflimret Ditt vardagsliv?
 Mitt liv som flimrare
 Nytt ämne  Svara på inlägget
 Utskriftsvänligt
Författare Ämne  

Leif

Sweden
26 inlägg

Postat - 2010/04/08 :  18:20:52  Visa profil  Svara med citat
Jag hade mitt första allvarliga problem med hjärtat i början på 70-talet. Jag var drygt 25 år, och blev utan att egentligen vara tillfrågad, uttagen att spela i en fotbollsmatch mellan lärare och elever på den skola där jag då arbetade.
-Låt pojkar springa efter en boll så blir det fart, säger en del, och så var det förstås.
Jag var otränad och ägnade mig vid den tiden egentligen inte alls åt någon krävande fysiskt aktivitet. När jag körde hem de fem bilen med bil kände jag att något var galet. Jag kände mig trött och yr, hjärtat slog oregelbundet och så fortsatte det faktiskt flera dygn. I ungdomligt övermod, och eftersom jag hade mycket annat att tänka på, struntade jag i det, även om jag tyckte det var jobbigt och konstigt, och så småningom gick det över. Var det flimmer? Eftersom jag aldrig uppsökte sjukvård kan jag inte säkert veta. Jag kände mig svag och matt och hjärtat slog oregelbundet, det vet jag.

Det dröjde sedan drygt tio år, till 1982, vill jag minnas, innan flimret slog till. Den här gången kommer jag inte ihåg någon särskild ansträngning eller någonting annat som kan ha utlöst det. Det bara kom en dag. Jag var väldigt oförstående inför vad som pågick. Jag minns att det kändes ungefär som om jag hade en liten kattunge inne i bröstkorgen. Den slog volter och fnattade runt och det hela kändes väldigt, väldigt obehagligt. Jag gick med mitt flimmer i flera dagar. Jag gjorde försök att bli kvitt det genom att gång på gång springa uppför en trappa i högsta fart för att få riktig snurr på hjärtat så att det därmed skulle börja "gå rent". Det hjälpte inte.

Till sist tog jag kontakt med min vårdcentral, och man uppmanade mig där att omedelbart åka in till akuten när jag beskrivit mitt problem. Jag blev inlagd och därmed blev det dags för min första elkonvertering. Allt följde en procedur som sedan kom att upprepas många gånger. Först ett försök med Furix - Gud vad jag pinkade! - som inte gav något resultat. Återstod elkonvertering alltså. En narkosläkare sökte upp mig och berättade om vad han skulle göra, och så var det dags att bli nedsövd.

Den här första gången är för evigt inetsad i mitt minne. När jag fått den där "brännande" sprutan, som skulle bli så välbekant,och uppmanats att börja räkna öppnades plötsligt dörren och rummet fylldes med säkert ytterligare mer än ett halvdussin personer. Jag hann bli rädd innan jag tuppade av, men jag överlevde den elkonverteringen liksom många, många andra. Förklaringen till personalanstormningen var att man i sista stund beslutat ta in läkarkandidater för att visa hur en elkonvertering går till. Jag trodde förstås att mitt liv var i fara och att man satte in alla tänkbara resurser för att rycka mig ur dödens käftar.

När jag efteråt träffade en läkare, med nu taktfast pumpande hjärta, minns jag att jag frågade om jag kunde förvänta mig att detta skulle återkomma. Jag fick svaret att det mycket väl skulle kunna vara en engångsföreteelse, men att det inte var ovanligt att flimret återkom. Och så blev det i mitt fall.

När jag skrevs ut inleddes min långa medicineringskarriär. Jag kan inte längre komma ihåg alla preparat jag provat. Jag minns dock att jag först började med en betablockerarkur på flera år och med varierande mediciner som i sitt slutskede sänkte mig till en ren gunde svanpuls. Jag låg på 40 pulsslag i minuten och tyckte mig känna hur medvetandet kom och gick mellan pulsslagen. Till saken hör att jag i hela mitt liv haft en ganska hög vilopuls, tränad eller otränad. När vi nått till vägs ände med betablockerarna hamnade jag på andra medicinspår: Sotacor är ett namn jag känner igen, men de senaste decennierna av mitt liv har dominerats av Durbis och Tambocor. Nu tycks det som om Tambocor inte heller kan hjälpa mig.

Åren efter min första elkonvertering hade jag problem med ständiga småflimmer som kunde pågå några sekunder upp till flera minuter. Jag hade redan långt innan min första elkonvertering börjat motionera på olika sätt och detta stördes nu av att flimmer också plötsligt, och med stor kraft, kunde dyka upp i korta pulser vid fysisk ansträngning. Jag tvingades sluta med min favoritmotion på grund av dessa obehagliga besvär, och fick i stället framför allt ägna mig åt raska promenader. Jag ville ju för allt smör i Småland inte provocera fram ett nytt långflimmer med allt vad det medförde.

Efter några år blev jag relativt fri från småflimmer, men de långa flimren kom allt tätare. Det blev flimmer eller inte flimmer så att säga.
En sak som kom att bli nästan som en regel var att jag alltid fick mina flimmer på ledig tid. Det kunde vara på lördag morgon eller första dagen på en längre ledighet. Jag hade en obetydlig sjukfrånvaro på grund av flimren. Men det kostade på att gå till jobbet efter att ha lagts in med flimmer på sjukhus en lördag, blivit elkonverterad och utskriven för att sedan börja jobba på måndagen. Efter en elkonvertering kändes det som om all ork och kondition runnit ur kroppen. Det var som om jag varit sjuk och sängliggande en längre tid.

Jag hade väldigt länge en naiv tro, eller ska jag säga önskan, att jag på något sätt med en viljeansträngning skulle kunna "betvinga" mitt flimrande.
-Den här elkonverteringen skulle vara den sista, bestämde jag.
Jag minns speciellt ett tillfälle då jag mot läkarens inrådan "skrev ut mig" samma dag som jag konverterats, åkte hem och började jobba bara för att någon dag senare komma in för en ny elkonvertering. Även om jag inte möttes av några sura miner förstod jag då själv att jag gjort något dumt. När jag någon gång på nittiotalet hade varit inlagd och elkonverterad sex gånger på tio månader förstod jag att detta var en kamp som jag skulle förlora.

Tyvärr har denna min vägran att acceptera min sjukdom lett till att jag genom åren varit urdålig på att för mig själv "dokumentera" vad som hänt med mitt flimrande genom åren. Jag har velat förtränga det. Men det finns en del iakttagelser som kanske kan vara av intresse för andra.

Jag minns en gång när jag låg inlagd och väntade på en elkonvertering nästa dag. Jag var fortfarande i början av min flimmerhistoria och hade bara elkonverterats några gånger. Min rumskamrat Erik var en man i åttioårsåldern som också hade flimmer. Vi var båda förstås utrustade med telemetri.
-Jag vägrar att ****a liggande, utbrast min granne någon gång under förnatten, och hävde sig upp ur sängen för att gå på toaletten.
Efter en kort stund kom personal inrusande och påpekade att hans hjärta var uppe i högvarv och att han omedelbart måste lägga sig.
-Vadå, trumpetade Erik, jag märker ingenting.
Det här är ett påstående jag har haft anledning att fundera över under åren. Erik märkte ingenting, men jag märkte ALLT, tyckte jag. Jag registrerade vartenda "felsteg" mitt hjärta tog, hur det gasade och hur det bromsade, hur det "krystade" på längden, på tvären eller på höjden. Jag låg och svettades som om jag utsattes för en stor ansträngning.

Efter alla mina år som flimrare har jag märkt att Eriks erfarenhet nu när jag är äldre också har blivit min. När jag flimrar nu märker jag det förstås, men inte alls på samma kraftfulla och våldsamma sätt som tidigare. Det är numera en mera diffus känsla av yrsel och obehag, och det känns som om jag inte har samma känsliga tentakler inåt när mitt hjärta flimrar. Obehaget består dock, och flimret är egentligen lika invalidiserande som tidigare.

Jag har varit måttlig med alkohol, men blivit måttligare. En snaps till jul eller påsk har väl förekommit, liksom ett eller ett par glas vin vid en god måltid till helgen. Mycket mer har det inte varit. Detta har flimrandet tvingat mig att dra ned på. Numera kan det någon gång bli någon deciliter vin, absolut inte mer. Det är ingen tvekan om att jag i dag är känsligare för alkohol än vad jag var för tjugo år sedan. Alkohol sent en kväll innan läggdags, även i obetydliga mängder, är som att be om att få flimmer under natten.

Vad jag har grubblat för att förstå varför jag får flimmer! Varför fick jag flimmer i samma ögonblick som jag väckt av väckarklockan satte foten i golvet klockan fem på morgonen för att hinna till färjan när min hustru och jag tillbringat en härlig vecka i Tyskland? Varför fick jag för en tid sedan flimmer under natten när min son och hans sambo kommit för att hälsa på oss några dagar? Varför fick jag flimmer på morgonen när jag och min hustru skulle göra en resa till några bekanta? Ja, vem vet? Vad jag vet är att flimret ofta kommer vid de mest ovälkomna tidpunkter, när det nu skulle vara välkommet.

Förutom alkohol har jag lyckats finna ytterligare en faktor som orsakar flimmer: stress. När jag i mitten på nittiotalet, nyss utskriven efter mitt senaste flimmer, berättade för min arbetsgivare om mina problem, erbjöds jag omgående andra arbetsuppgifter. Och se: den spiral av täta flimmer jag var inne i bröts omedelbart. Det dröjde nu NÄSTAN FEM ÅR innan jag fick nya visiter av flimret, nu återigen (det påstår jag) på grund av stress och trassel i mitt arbete. Läkare jag talat med har varit lite olika i sin inställning om min åsikt om flimmer och stress - jag har träffat på en läkare som bestämt hävdade att det inte fanns något som helst stöd för en sådan teori. Andra har tyckt sig se detta samband.

Någonstans på forumet läste jag att flimmerutvecklingen nästan kan förväntas följa en kurva med allt tätare episoder för att så småningom kulminera. Så har inte min utveckling varit. Omkring 1995 nådde jag en jobbig kulmen som sedan bröts totalt. Därefter "började jag på nytt" ca fem år senare och nu inte alls på samma nivå som 1995. Nu är jag så att säga framme vid 1995 års situation igen, och värre, även om flimren nu är mindre våldsamma.

Jag kan ibland förutspå att jag ska få flimmer. Flimren kommer nu så gott som alltid på natten. Om jag före läggdags har varit sådär oändligt trött som jag blir ibland, särskilt efter en riktigt varm sommardag med något ansträngande arbete - då kommer flimret som en tjuv på natten. Från och till drabbas jag med varierande "täthet" av ett slags svaghetstillstånd. När jag gått upp på morgonen kan jag känna mig alldeles orkeslös, som om jag håller på att bli sjuk. Ibland håller tillståndet i sig hela dagen. Jag orkar ingenting! Men jag har inte flimmer. Om denna situation håller i sig hela dagen är risken mycket stor att jag nästa morgon vaknar med flimmer. Dessa underliga tillstånd kommer med någon slags oregelbunden periodicitet. Förra sommaren hade jag flera sådan "skov".

Jag har på detta forum sett att många flimrare går på Waran. Det har jag aldrig gjort. Ingen av de läkare jag under åren träffat har heller gjort något allvarlig försök att leda in mig på Waran. Någon har påpekat att om jag skulle bli en mer eller mindre konstant flimrare, ja då skulle det vara nödvändigt att jag sattes på Waran. Vid några tillfällen har jag ordinerats Trombyl, men det är en diet jag inte klarat av. Jag har därför kanske levt farligt med mitt flimmer, men än så länge lever jag.

Den sista gången jag åkte in till akuten med flimmer var för omkring fem år sedan. Läkaren som tog emot ville då efter undersökning inte lägga in mig för elkonvertering. Det är tydligen inte lika "modernt" längre? Han föreslog att jag skulle åka hem och invänta en spontan övergång till sinusrytm, och den kom kunde vi rapportera när han ringde och frågade. Och så sker alltid nuförtiden efter ca 12 till 24 timmar, ibland faktiskt tidigare än så. Inte mig emot! Men i min ungdom kunde jag utan vidare gå med flimmer i dygn efter dygn.

Vad har dessa decennier av flimrande gjort med mig egentligen? tänker jag ibland. Det är ingen tvekan om att sjukdomen har haft en negativ inverkan på mitt liv. När jag ser tillbaka tycker jag att den totala håglöshet och passivitet jag kände under den tyngsta perioden av betablockerarmissbruk har "spillt över" på hela mitt liv. Jag har tappat i initiativförmåga och känner mig, när jag jämför mig med mitt flimmerfria jag, passiv och trög.

Efter tio år med Tambocor har jag nått till vägs ände med medicinering. Det känns som om Tambocor inte längre kan hjälpa mig. Eftersom flimren numera i ännu större utsträckning än tidigare kommer på natten har jag valt att "snedlägga" mitt intag så att jag tar 2*1 Tambocor till natten och 1*1 till dagen. Som jag ser det har detta i alla fall haft det positiva med sig att, om jag får flimmer, detta går över spontant på kortare tid. En annan positiv sak med denna "snedmedicinering" är att den dämpat ett annat fenomen som följt mig genom åren. Det är att jag väcks på nätterna av att mitt hjärta slår mycket, mycket hårt. Jag har inte flimmer, men pulsen är oerhört kraftfull. Det är som om hjärtat arbetar med mycket högre kapacitet för varje slag det slår, även om det inte går på "högre fart".

Nu har jag fått ett brev från mitt landsting om att jag står i kö för katederablation. Det är med en viss bävan jag ser fram mot detta ingrepp, men jag ser nu ingen annan utväg efter nästan trettio år som flimrare.

Otakt

Sweden
288 inlägg

Postat - 2010/04/08 :  20:00:48  Visa profil  Svara med citat
Hej Leif!

Tack för ditt intressanta och inträngande inlägg!

Oj, jag känner igen så mkt av dina erfarenheter och funderingar. Tex funderingarna kring stress och flimmer. Att stress ger flimmer är nog klart, men omvändningen är mera tveksam. Frånvaro av stress är aldrig någon garanti för flimmerfrihet.

På samma sätt: varför blir vissa så påverkade och känner omedelbart när flimret börjar. När andra knappt känner något konstigt alls. Själv har jag alltid blivit oerhört andfådd när flimret kommer. Det går inte riktigt att förklara.

Själv gick jag under två decennier utan Waran. Om det var klokt kan nog diskuteras. Under år 08 tog jag blodförtunnande injektioner själv, eftersom det var rätt mkt flimmer. Nu har jag precis slutat med Waran efter en lyckad ablation för ett år sedan.

Nu är det hög tid för díg att bli abladerad. Det är inget att gruva sig för, lite obehag, javisst, men under en så väldigt kort tid. Den första månaden efter ablationen kan ju vara turbulent med olika arytmier, men är man beredd på detta, är det inget större problem. Man måste ju jämföra med, hur det är, att gå och må dåligt år efter år.

Mats

Haft paroxysmalt flimmer sedan -87. Har testat många läkemedel mot FF. Abladerad för fladder -02.

Haft pacemaker i 5 år, nu borttagen efter ablation. Markant försämring av flimret under 2009, abladerad i april -09.

Är nu i det närmaste besvärsfri, förutom extraslag i liggande. Således mycket bra effekt av flimmerablationen.
Gå till toppen av sidan

petergustaf

Germany
1241 inlägg

Postat - 2010/04/09 :  09:33:00  Visa profil  Svara med citat
Leif !

Det är definitivt dags för ablation nu !
Du verkar vara i det stadium jag var våren 2008, då Tambocor blev tämligen verkningslöst.

Märker också många paralleller till min historia ("Peters FF") i din.
Men också många icke-paralleller.
Konstigt vad många variationer det finns av eländets symptom och verkningar !
Hos mig var det värst med flimmer nattetid då det ofta blev noll timmars sömn.
Och bara fysisk närvaro på jobbet dan efter.
Trots 142 episoder under 21 flimmer-år har jag aldrig varit i närheten av en konverteringselektrod utan klarat det mesta med egenkomponerad självkonvertering.

"Ingreppet" är inget att vara orolig för. OK, träsmaken efter sex timmar i ryggläge kan vara lite oangenäm !

Lycka till och återkom !!!

Peter

__________________________________________________________________________________________________________________
Född -47; f.d. paroxysmal flimrare 1987-20080604 (ablation), med självkonverteringsförmåga och joggarambition
Diuretika + Statin
Donator !
Gå till toppen av sidan
  Ämne  
 Nytt ämne  Svara på inlägget
 Utskriftsvänligt
Hoppa till:
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se © 2006- Förmaksflimmer.se Till toppen av sidan
 Image Forums 2001

Snitz Forums 2000