Din hjälp är viktig för forumet: skriv inlägg, deltag i kampanjer, länka till oss, sprid vårt flygblad och donera pengar till driften!
Läs mer ...
Viktigt: obligatorisk läsning!
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se
Hem | Profil | Registera dig | Aktiva ämnen | Medlemmar | Sök | FAQ
Användarnamn:
Lösenord:
Spara lösenordet
Har du glömt ditt lösenord?

 Alla forum
 Behandlingar
 Kateterablation
 Min ablation i Umeå 20190314
 Nytt ämne  Svara på inlägget
 Utskriftsvänligt
Författare Ämne  

jpb

4 inlägg

Postat - 2019/03/17 :  11:48:45  Visa profil  Svara med citat
Det hela började dagen före, detta var olika samtal med läkare och narkosläkare. Samt att genomföra den otrevliga TEE undersökningen i vaket tillstånd. Denna var dock inte så hemsk som den har beskrivits. Den var på intet sätt trevlig, absolut inte. Men han som gjorde undersökningen förklarade så bra så man var fullt beredd när det hela satte igång. Det var en "snygg svart vik" på ultraljudsbilden som förkunnade att det inte fanns någon propp i förmaksörat. Så jag fick grönt ljus för ablation.

Inkvartering på Hotell Björken, och en fantastiskt god Nikkaluoktasoppa till middag.
Sen drog jag och Frugan till XXL och shoppade lite.
Sedan satt vi egentligen bara å chillade fram till sängdags. Och sänggåendet var exakt som det varit de sista dagarna utan stöd av Metoprolol. Jag kunde ligga en stund, sedan var det bara att sätta upp sig och försöka få det förbaskade hjärtat att hitta sinus igen. Efter 4 försök så struntade jag egentligen i hur hjärtat skötte sig, och tänkte detta fixar de i morgon.... Vaknar såklart några gånger när snösvängen rensar bort den 1 - 2 dm djupa snön som kommit sedan kvällen före.
Kl 05:30 går reveljen.
In i duschen och sedan trava iväg till Sjukhuset.
Kl 06:50 är jag på plats och väntar på det som komma skall. En sköterska kommer och hämtar, och jag får en säng i en vårdsal. De sätter urinkateter, ger lite premedicinering och vi får klä om oss.

Efter en kort väntan dyker narkosen upp och hämtar in mig till operationssalen.
Väl där klistrar man magneter, och kopplar en massa kablar och informerar ingående om ingreppet och hur utrustningen fungerar. Vikten av att ligga stilla och att jag hela tiden kommer att ha en person vid min sida som jag ska tala om hur jag mår för. och om det kliar på näsan typ. När allt är kopplat och klart så kommer Doktorn in och berättar igen hur man tänkt göra och vad som kommer att hända. De ska börja med att trigga olika attacker för att se om jag har någon extrabana då det inte tidigare är helt klarlagt. Finns en sådan åtgärdas den idag. säger hon. Sedan ska de göra den lungvensablation som är planerad, och efter det "på vägen ut" ska hon lägga en fladder linje i höger förmak för att bota fladdret.
Undersökningen visade inga bevis på någon extrabana så de kör igång med ingreppet.
Under ablationen så känner jag en massa rusningar och en del av dem är sannerligen inget att leka med. Tur jag ligger ner :-) Vissa gånger de bränner gör det ganska så ont, medan andra så känns det inte alls. Men narkosen är med och pytsar på extra om man säger till, om det är möjligt.
När de är klara i vänster förmak så fortsätter de med fladderablationen i höger förmak. Jag har häftiga rusningar och känner mig andfådd och klappslut där jag ligger. Till slut säger jag till min "högra hand" -Nu tror jag att ja tuppa av! och han svarar -Det får du. Och sedan vet jag inte mer förrän jag vaknar av att de håller på koppla bort kablar osv. klockan har då närmat sig 13. De har alltså haft mig på britsen i 5 timmar. Jag frågar hur det gick. Och en av läkarna säger att -Detta gick väldigt bra, och var helt okomplicerat. Det finns goda förhoppningar att vi inte kommer att behöva träffas någon fler gång i detta ärende. Då kom det en tår i ögonvrån. Ska jag alltså blivit befriad från detta!?
Jag skjutsas tillbaka till vårdavdelningen och tackar från djupet av mitt hjärta för deras jobb på vägen ut ur salen.
Väl på plats på avdelningen där jag ska ligga stilla i flera timmar och hålla press på ingångshålet i ljumsken så har jag frun på plats igen. Hon har haft några oroliga timmar där hon bla har tagit rekord på löpbandet på patienthotellet :-)
Det gör ganska ont i bröstet och bröstryggen så jag får be om lite smärtlindring
Efter en liten stund börjar hjärtat krångla med rytmen igen. Varje slag följs av ett extraslag. (Bigemeni heter det visst) Jag får då en Metoprolol och det avtar och ekg normaliseras efter en stund. Jag är ibland drabbad av migrän (ögonmigrän) med aura. Jag börjar känna att jag tappar synfält och får det kalejdoskopliknande bilderna framför ögonen. Jag tänker. Jag fick en stroke! Men det är ingen fara det går över efter en stund. Jag får en matbit och ska strax få kliva upp, och bli av med urinkatetern. Vid 20-tiden går frugan till patienthotellet, och jag får kliva upp ur sängen och ta några steg. Jag går och fikar och pratar med några medpatienter och går sedan till sängs.
Jag får ligga länge och vänta på John Blund. Det blir inte mycket sovt denna natten heller. Men det beror inte på hjärtat!, utan på sänggrannarna. Den ene snarkar som ett reaplan, och den andra pratar hela tiden i sömnen!
Morgonen börjar med att de tar ett ekg som är normalt, och att de tar nålen man har kvar i armvecket. Förbandet i ljumsken kollas också. Sedan vankas morgontoalett och frukost.
Därifrån hinner jag knappt, innan utskrivningsläkaren kommer och meddelar att jag får fara hem och att allt har gått helt enligt plan. Mina strukturer i hjärtat var av ett tacksamt slg, det var lätt att koma åt dit det ville osv. Så han hade goda förhoppningar att ingreppet skulle vara lyckat. Dock är det levande vävnad så man kan inte ge någon garanti sade han. Men jag hoppas det. Migränen tror han är resultatet av den anspänning man är utsatt för. Och det skriver jag under på. Det är ingen lek att bli abladerad. Jag sade åt doktorn att jag hoppades att han skulle slippa vara med om detta själv, och han svarade -Jag också. Så då förstår man.
8:45 är jag redo för hemfärd.






Man boende i lappland
Född -68 Parsoxysmal flimrare och fladdrare sedan 2013. Fladder mer sällan än flimmer. Hade rusningar i 18-års åldern men de "läkte ut" Ivrig motionär som även kör några tävlingar per år i Mountainbike/Fatbike. Dessa paroxysmala attacker upphör efter några timmar själva. Eller så kan jag köra med några intervaller runt huset, i trappor osv. Samt med valsalva manövrer. Misslyckad Tambocor insättning sommaren 2018. 25 - 50 mg Metoprolol vb. mot attackerna. I ablationskö sedan hösten -18
  Ämne  
 Nytt ämne  Svara på inlägget
 Utskriftsvänligt
Hoppa till:
Förmaksflimmer - Forum Förmaksflimmer.se © 2006- Förmaksflimmer.se Till toppen av sidan
 Image Forums 2001

Snitz Forums 2000